Jag förbereder mig inte för krig.
Inte heller specifikt för strömavbrott, cyberattacker, skogsbrand, vattenbrist eller nästa pandemi.
Jag förbereder mig för något betydligt enklare:
Att det normala ibland slutar fungera.
Och när det händer vill jag fortfarande kunna ta hand om mina barn, fatta hyggligt kloka beslut och helst ha lite kapacitet över för att hjälpa någon annan.
Det är för mig kärnan i beredskap.
Inte rädsla.
Handlingsutrymme.
Vad är egentligen en kris?
Vi använder ordet ganska frikostigt.
Kaffet är slut. Kris.
Wifi ligger nere. Katastrof.
Men på riktigt handlar en kris för mig om att något händer som gör att våra normala sätt att lösa vardagen inte längre räcker till.
Det behöver inte vara krig.
Det kan vara ett längre strömavbrott. En brand hemma. Vatten som försvinner. En allvarlig olycka. Betalningssystem som inte fungerar. Mobilnät som ligger nere. Extremväder. Eller en större samhällsstörning som påverkar flera saker samtidigt.
Och som pappa finns dessutom en betydligt mer personlig kris i mitt bakhuvud:
Vad händer med mina barn om något händer mig?
Jag tycker att beredskap måste börja ungefär där.
Inte med frågan om vilken vevradio man ska köpa.
Utan:
Vad behöver vi kunna hantera när det normala inte längre fungerar?
Jag försöker inte förutse nästa kris
Jag använder sedan länge uttrycket:
Inte rädd – men beredd.
För mig betyder det inte att gå omkring och vänta på katastrofen.
Tvärtom.
Jag vill förstå våra sårbarheter, minska några av dem och skapa alternativ.
Jag kan omöjligt veta vad nästa extraordinära händelse blir. Därför försöker jag inte heller bygga beredskap för ett specifikt scenario.
Jag försöker köpa oss handlingsutrymme.
Tid att tänka.
Alternativ att välja mellan.
Förmåga att agera.
Och helst möjligheten att hjälpa fler än bara oss själva.
Outdoorlivet har redan löst ganska mycket
Jag älskar friluftsliv och har under många år byggt upp en kvalitativ utrustning för skärgård, fjäll, jakt, fiske och andra äventyr året runt.
Det visar sig vara en ganska bra grund även när man pratar beredskap.
Kan du skapa värme, laga mat, ordna vatten, ljus, kommunikation och hålla dig varm och torr ute i naturen blir många problem betydligt enklare att lösa hemma under tak.
Framför allt har utrustningen en stor fördel:
Vi vet hur man använder den.
Vi behöver inte öppna en ”krislåda” vi köpte för fyra år sedan och försöka förstå hur prylarna fungerar när det redan är mörkt, kallt och stressigt.
Utrustning som ligger utspridd i fem lådor, tre garderober och längst in bakom julpyntet är inte särskilt mycket beredskap.
Därför försöker jag ha ordning på grejerna.
Jag vill veta var saker finns och snabbt kunna packa det viktigaste om vi behöver lämna huset.
Ordning är också beredskap.
Mat som vi faktiskt vill äta
Jag har mat och andra förnödenheter hemma.
Men jag försöker inte bygga något litet museum över konserver som ingen i familjen egentligen vill äta.
Vi har sådant vi normalt använder, fast mer av det.
Ris. Pasta. Konserver. Torrvaror och annat som håller länge.
Mat som äts, fylls på och roteras.
Det är betydligt enklare än att köpa ”krismat” och glömma bort den.
Samma sak med vatten.
Jag vill både kunna ha vatten hemma och ha möjlighet att rena vatten om det skulle behövas därför har vi flera system för att rena vatten.
Och sedan kommer vi till den del av beredskapen som kanske inte genererar flest coola Instagram-bilder:
Toaletten.
Vad gör vi om vatten och avlopp inte fungerar?
Hur sköter vi hygienen?
Därför har jag en mobil alternativ lösning för WC och även en mobil uppladdningsbar dusch.
Inte särskilt sexigt.
Men efter några dygn utan vatten misstänker jag att familjen kommer ranka den högre än en hel del av mina betydligt coolare prylar.
El, kommunikation och mobilitet
Powerbanks ska vara laddade, punkt.
Viktig information och våra planer ska dessutom finnas på papper.
Telefonnummer. Kontaktuppgifter. Planer. Sådant vi faktiskt kan behöva om telefonen, nätet eller molntjänsterna inte går att komma åt.
Jag använder också Echo Radios som ytterligare möjlighet till robust kommunikation.
Principen är viktigare än själva prylen:
Jag vill inte göra familjens förmåga beroende av en enda lösning.
Sedan bilen.
Jag kör elbil och har som princip att alltid ladda upp hemma när möjligheten finns.
Inte för att jag planerar att dramatiskt fly Stockholm i gryningen.
Utan för att räckvidd är handlingsutrymme.
Om något väl har hänt vill jag helst inte börja situationen med att konstatera att bilen har 14 procent batteri.
Samma tänk finns på sjön där båten alltid har nog med disel för att köras minst 10 timmar.
Energi och bränsle ger alternativ.
Mina barn är inte passagerare i vår beredskap
Det här är kanske den viktigaste delen.
Jag vill inte att mina barn bara ska vara människor som pappa ska rädda.
De ska kunna agera själva.
Därför pratar vi om och övar saker hemma.
Brand och utrymning.
HLR och första hjälpen.
Stoppa blödningen.
Vad gör vi om något händer?
Vem kontaktar vi?
Vad gör de om jag inte är hemma?
Och kanske viktigast av allt:
Var möts vi om vi skiljs åt och telefonerna inte fungerar?
Det handlar inte om att skrämma barn.
För mig är det nästan motsatsen.
Kunskap skapar trygghet.
Jag kan inte lova mina barn att ingenting allvarligt någonsin kommer att inträffa.
Men jag kan ge dem bättre förutsättningar att hantera situationen om det gör det.
Och om något händer mig?
Det finns också en del av beredskapen som är betydligt mindre rolig att prata om.
Jag är pappa till två ungdomar.
Därför behöver det finnas testamente och ordning på viktig information om något händer mig.
Barnen ska inte mitt i en personlig katastrof dessutom behöva reda ut ett administrativt kaos som jag hade kunnat ordna medan allt fungerade.
Det är kanske inte det första människor tänker på när någon säger hemberedskap.
Men för mig är det självklart.
Även det är beredskap.
Förmågan att hjälpa när något faktiskt händer
I mitt arbete utbildar jag människor inom bland annat HLR, första hjälpen och Stoppa blödningen.
Det påverkar naturligtvis hur jag tänker kring vår egen beredskap.
Jag vill ha ett genomtänkt First Aid Kit med utrustning som jag vet hur jag ska använda och som snabbt går att få med sig.
Och under det senaste året har även en hjärtstartare blivit en naturlig del av min utrustning.
Jag använder ViVest P1.
Men min tanke är egentligen inte att jag vill ha en hjärtstartare hemma.
Jag vill kunna ha en hjärtstartare med mig.
Den har fått följa med ut på sjön, till fjällen, jakten, golfbanan, event och andra platser där avståndet till en traditionellt placerad hjärtstartare kan vara stort.
Det förändrar själva frågan.
Från:
”Var finns närmaste hjärtstartare?”
till:
”Vem har hjärtstartaren med sig?”
Jag kompletterar också min medicinska beredskap med några enkla hjälpmedel för observation, exempelvis en pulsoximeter för att kunna mäta puls och syremättnad.
Ett mätvärde ersätter förstås aldrig en bedömning av hur personen faktiskt mår men rätt använd kan den ge ytterligare information.
Inte för att leka doktor.
Utan för att ha ytterligare en förmåga när något faktiskt händer.
Men här kommer kanske den viktigaste poängen:
Utrustning utan kunskap är bara utrustning.
Därför övar vi.
Vi behöver inte stanna hemma
Min beredskap bygger inte heller på att huset alltid är den bästa platsen att vara på.
Vi har ett alternativ.
En plats att ta vägen till om vår primära bostad av någon anledning inte går att använda.
Det behöver inte vara mer dramatiskt än så.
Men bara vetskapen om vart vi åker betyder att ett viktigt beslut redan är fattat innan vi eventuellt befinner oss under tidspress.
Återigen:
Handlingsutrymme.
Beredskap börjar ibland långt innan något händer
En annan del av min beredskap är omvärldsbevakning.
Jag följer svenska men primärt internationella nyhetsflöden och försöker förstå vad som händer inom bland annat säkerhetspolitik, geopolitik och ekonomi.
Inte för att konstant leta efter nästa katastrof.
Och definitivt inte för att jag tror att jag kan förutsäga framtiden.
Men större förändringar sker sällan helt i ett vakuum.
Om jag förstår vad som händer runt omkring oss har jag åtminstone en rimlig chans att upptäcka vissa förändringar tidigare.
Och tid är värdefullt.
Även information skapar handlingsutrymme.
Och så grannarna
Beredskap för mig handlar inte om att stänga dörren, dra för gardinerna och vakta mitt eget förråd.
Tvärtom.
Vem i närheten behöver hjälp om strömmen går?
Vem kan sjukvård?
Vem har verktyg?
Vem har bil, kunskap, utrustning eller bara ett par extra händer?
Och vem behöver kanske lite mer hjälp än vi andra?
I en riktig kris tror jag att relationer kommer vara minst lika värdefulla som prylar.
Om min egen familj har mat, vatten, värme och kunskap behöver jag inte omedelbart bli någon annans problem.
Kanske kan jag istället bli en del av lösningen.
Beredskap byggs hemma men förmågan finns i människor.
Prylarna är egentligen den enkla delen
Under Beredskapsveckan kommer vi att få se många bra listor över saker vi bör ha hemma.
Myndigheternas rekommendation är att vi som privatpersoner ska ha en hemberedskap för att kunna klara oss utan samhällets hjälp i minst en vecka.
Vatten.
Mat.
Radio.
Batterier.
Värme.
Läkemedel.
Allt det är viktigt.
Men jag tror ibland att vi missar den viktigaste delen.
Människan.
Vet familjen vad som ska göras?
Har vi pratat om det?
Har vi övat?
Vet barnen var brandsläckaren finns?
Kan någon göra HLR?
Kan någon stoppa en kraftig blödning?
Vet vi vart vi tar vägen?
Kan vi kommunicera om telefonerna inte fungerar?
Och har vi tänkt igenom åtminstone delar av detta innan vi är kalla, stressade, rädda och kanske har väldigt lite tid?
Det är där min egen beredskap börjar.
Inte i förrådet.
Utan i huvudet.
Inte rädd – men beredd
Jag hoppas naturligtvis att jag aldrig behöver använda stora delar av min beredskap i en verklig kris.
Jag hoppas att brandsläckaren får stå kvar.
Att tourniqueten aldrig behöver dras åt.
Att hjärtstartaren aldrig behöver säga åt mig att leverera en stöt.
Och att barnens kunskaper mest blir just kunskaper.
Men jag betraktar inte tiden eller pengarna som bortkastade.
De ger oss något jag värderar väldigt högt:
Handlingsutrymme.
Mitt mål är inte att bygga en bunker och isolera familjen från resten av samhället när något händer.
Tvärtom.
Mitt mål är att jag och mina barn ska vara så pass förberedda att vi kan ta ansvar för oss själva när det behövs och förhoppningsvis fortfarande ha lite förmåga kvar att hjälpa någon annan.
Det är för mig innebörden av:
Inte rädd – men beredd.
Hur ser din egen beredskap ut?
Om det normala slutade fungera i morgon – vad skulle bli ditt första problem?
Vatten?
Värme?
Kommunikation?
Mat?
Medicinsk beredskap?
Eller kanske att familjen faktiskt aldrig har pratat om vad ni ska göra?
Jag har byggt GPT:n Inte rädd – men beredd för att hjälpa dig resonera kring just de frågorna.
Inte för att skapa rädsla.
Inte för att tala om exakt vad du ska köpa.
Utan för att hjälpa dig hitta både styrkor och svagheter i din egen beredskap och skapa lite mer handlingsutrymme innan du behöver det.
Testa ”Inte rädd – men beredd” →
Vill du veta mer om utrustning som jag själv använder, exempelvis ViVest P1 eller Epic First Aid Kit, hittar du även det här på sidan.
Och arbetar du med beredskap i ett företag eller en organisation och vill gå från planer och dokument till människor som faktiskt kan agera när något händer?