Från skärgården och golfbanan till fjäll, jakt och fiske. Under det senaste året har jag testat en ganska enkel tanke: tänk om hjärtstartaren inte behöver vara något vi letar efter när något händer – utan något som redan finns med oss?
Förra veckan satt jag på pass långt uppe i fjällterrängen ovanför Ottsjö.
Ryggsäcken innehöll ungefär det man kan förvänta sig. Radio. Vatten. Kaffe. Förstärkningsplagg. Lite mat. Första hjälpen material. Några vedträn.
Och en hjärtstartare.
Det sista hade varit ganska otänkbart för bara något år sedan.
Inte för att behovet inte fanns. Utan för att en hjärtstartare var något som satt i ett skåp på en vägg.
Och väggen var väldigt, väldigt långt bort.
Säkerheten måste kunna följa med
Jag arbetar med säkerhet, första hjälpen och HLR och har genom åren utbildat väldigt många människor i hur vi agerar när något faktiskt händer.
En sak går inte att utbilda bort:
Avstånd.
Vid ett hjärtstopp är en hjärtstartare fantastisk men bara om vi kan få fram den.
Det har fått mig att fundera allt mer över själva grundtanken.
Vi brukar fråga:
”Var finns närmaste hjärtstartare?”
Men tänk om frågan istället vore:
”Vem har hjärtstartaren med sig?”
Från väggen till människan
Under det senaste året har jag därför haft med mig en ViVest P1 Pocket AED i väldigt olika delar av mitt eget liv.
Den har varit med ute i Stockholms skärgård.
På båten.
När jag arbetat som ordningsvakt.
På vandring och outdooräventyr.
Vid flugfiske.
Just det är kanske det som fascinerat mig mest.
Att hjärtstartaren inte längre behöver vara en fast punkt på en karta.
Den kan faktiskt följa med.
På Outdoorfestivalen på Djurgården stod den bredvid HLR-dockorna medan jag pratade beredskap och livräddning med både barnfamiljer och professionella aktörer.
Och då blir frågan ganska konkret:
Vad hjälper det att det finns rätt utrustning någonstans – om den inte finns där människorna är?
Från fjäll och fiske till golfbanan
Under sensommaren hamnade den i en för mig ganska ny värld.
Golf.
Under Dormy Open pratade jag under tre dagar om hjärtsäkrade golfrundor – och insåg ganska snabbt att en golfbana egentligen illustrerar hela frågan väldigt bra.
Det kan finnas en hjärtstartare vid klubbhuset.
Men var befinner du dig när den behövs?
På hål 3? Hål 12? Längst bort på banan?
Vid ett hjärtstopp blir avstånd snabbt till tid. Och tid är precis det vi har ont om.
När 635 gram förändrar förutsättningarna
Det är här tekniken börjar bli riktigt intressant.
ViVest P1 väger omkring 635 gram, är IP65-klassad och är byggd för att kunna följa med istället för att permanent bo på en vägg.
För mig är egentligen just det den stora innovationen.
Inte ännu en hjärtstartare.
Utan en hjärtstartare som plötsligt kan befinna sig där människorna befinner sig.
Och så hamnade den på fjället
Förra veckan följde den med under älgjakten i Ottsjö.
Och där blev hela resonemanget väldigt konkret.
Stora områden. Långa avstånd. Jägare utspridda på olika pass. Terräng där hjälpen av naturliga skäl kan vara långt borta.
Jag hade radio, första hjälpen och annan utrustning med mig som vanligt.
Men den här gången fanns också en hjärtstartare i packningen.
Det är en ganska speciell tanke.
Något som för bara något år sedan hörde hemma i ett skåp på en vägg kan nu ligga bredvid kaffetermosen i ryggsäcken.
635 gram löser förstås inte alla problem.
En hjärtstartare ersätter inte kunskap i HLR. Den ersätter inte första hjälpen, kommunikation, planering eller fungerande larmrutiner.
Men den kan flytta en livräddande resurs betydligt närmare människan som behöver den.
Och för mig är det kanske det mest intressanta med hela utvecklingen.
Sex dagar på fjället.
Hjärtstartaren behövdes aldrig.
Precis så vill jag att det ska vara.
Men den var där.
Inte rädd – men beredd.