Jag får ofta frågan om varför jag bär kilt i tid och otid. Är jag Skotsk eller älskar jag cosplay? Svaret har fler dimensioner och jag tänkte utveckla dem lite här..
Min förra chef Anna (en väldigt kompetent, jordad och skön person) sa till mig för lite mer än ett år sedan ”Jesper, du vågar aldrig ha bokslutskilt imorgon”
Vi hade en dag av rapporteringar framför oss vilket innebär arbete i olika mötesrum där fem regionchefer föredrar sina ekonomiska resultat och utvecklar eventuella avvikelser emot budget etc.
Jag antog utmaningen och begav mig till Scottish House på Flemminggatan i Stockholm där jag inhandlade hela kittet i ren ull. Jag var noggrann med att ställa frågan om det var ok att vem som helst bar kilt och svaret från butiksägaren (en Skotte med accent) var att ”Idag, alla kan bära kilt och man kan ha lite vad som helst till, sneakers, T-shirt med mera men! bär den med stolthet”
På morgonen efter när jag satt i bilen klädd i skjorta och Kilt (tror det var 11 minus ute) så hände något som inte hänt på många år, jag kände mig orolig för vad andra skulle tycka. Jag är känd för att vara rätt yvig, synas och höras men helt plötsligt blev jag rädd för att uppfattas som pajig eller som en clown. Jag övervägde till och med att vända om hem för att byta om till chinos och skjorta (vilket var corporate dresscode) men något fick mig att fortsätta.
Jag hann självscanna mina känslor i bilen under en timme och resultatet blev att jag kände mig sårbar. Tog beslut på att det är ok, att utmana den känslan är spännande.
Efter beslutet att fortsätta min resa började jag resonera och fantisera om vilka som kunde vara på plats och vad dom skulle säga.
Jag var rätt tidigt på kontoret och min ambition att snabbt ta en kaffe och smita in i konferensrummet grusades brutalt när den första (och enda) personen jag möter i pentryt var vår koncern chef..
Ridå, nu är min karriär över han jag tänka, tills jag ser hur hennes ansikte skiner upp. Jag mumlar ur mig något ursäktande men hon bryter av mig.. ”Jesper, gud vad snyggt! Vad du bär upp den där på bästa sätt”
Jag blev nästan mållös.. ”Så du är ok med det här, trots alla high end kunder som besöker i tid och otid”
”Jajemen, hos oss får man och ska se ut precis som man vill. Du är en klockren ambassadör för inkludering, mångfald och inspirerar på alla sätt, fortsätt bära kilt när du vill”
Lättnaden, alla nyfikna frågor, fina komplimanger (från både män och kvinnor) levde jag på länge. En otroligt häftig känsla! Sedan att successivt utveckla tekniker för att sitta värdigt i en soffa eller stol blev också en spännande learningcurve. Att på flera sätt känna sig lite objektifierad är också nyttigt som Man att känna på. Finns en uppenbar sårbarhet även där..
Psykologisk trygghet som jag arbetar med i olika format, handlar till del om att kunna och våga vara sig själv. Att vara accepterad för den man är och att de kompetenser man har tas till vara på av gruppen.
Jag pratar ofta om att våga utmana sina rädslor, att vara öppen med vad man är rädd för och dela med sig. Här behöver man sätta ramarna och enas om det sociala kontraktet ”vad är ok och vad är inte ok i vår grupp”
Jag har upplevt och sett gång på gång hur grupper växer och utvecklar förmågor att hantera snabba komplexa utmaningar tillsammans som ett TEAM. Ofta genom små precisa verktyg/modeller och genom att hålla fokus på frågan; psykologisk trygghet.
Jag har oxå upplevt när motsatt förhållande råder, vilket är själsdödande för samtliga individer i gruppen..
I den transformativa värld vi lever i nu, där säkerhetsdimensionen, miljödimensionen, migrationsströmmar, politiskt landskap och brutna supplychains dominerar, ser jag ett växande behov av hög psykologisk trygghet för alla organisationer.
Idag ska jag få arbeta med just det, där vi kommer att mäta gruppens PSI (Psychological Safety Index) baserat på 30 års statistik samt forskning. Det blir avstampet i gruppens resa mot att må bättre, göra bättre och öka modet att vara sårbar.
Mycket insiktsfullt! Jag tror att det är i sårbarheten som vi även kan komma i kontakt med vår fulla kraft. Alltså inget motsatsförhållande mellan sårbarhet och kraftfullhet, utan de hör snarare ihop.
Jajemen, spot on Michael! Kolla in Brene Brown, hon är min husgud vad gäller just detta ämne. Netflix ”Call to curage” är en klassiker. Helt enligt min melodi 🙂
Du är ett stort föredöme vad gäller allas vårt övande i tillåtelse och acceptans.
Åh Tack! :-*
Jesper!! Du bär upp den med stolthet och trygghet och minns utbildningen du höll för mitt team i hot och våld. Du bar kilten och succé från samtliga deltagare
Du är en förebild
Tack Linda, ja det var en succé! Just efter den gången började jag känna mig trygg i att även utbilda i kilt. 🙂